|
|
Min väg
Min väg ligger ut genom Hagberga grind
och där skall jag möta en kvinna
Från Torsmyren irrar en hård vind
och stjärnorna, stjärnorna brinna!
Min kvinna du är nog en snara
Du är stark, du är mognad och fin
och mitt heta blod det må vara
mitt eländes skummande vin
Vad allt kan vål hända oss bågge i natt?
Oss, törstiga, hungrande själar!
Under tumlande rus och små virriga skratt
kan vår kärlek oss göra till trälar
Jag skall låta förnuftet fara
jag skall säga dig kvinna giv
Men giv som en gåva bara
som en skänk åt mitt fattiga liv!
Jag önskar jag vore som vintern kall
kunde andas med frost som natten
men jag vet att om kärlek jag tigga skall
som en sjukling som tigger om vatten
Och ljuvt är att höra i vinden
viskas sitt eget namn
att smeka den hetaste kinden
i den starkastes farliga famn!
ty vet, att jag girigt tar vad jag får
Det må bära, bära eller brista
En slav av mig själv lik en träl jag går
att spika min frihets kista
Ty du kunde bli mor, min kära
för ett rus som kommer och går
Det är synd om kinder så skära
skulle bleknas redan i år
Nu kommer du, fyllig, varmblodig, stark
din drömväg i spökenas timma
Fullmånen vaktar över hårdfrusen mark
stjärnorna, stjärnorna glimma
Text: Dan Andersson (1888-1920)
Musik: Dan Viktor (Förlag: Manus)
|
|
